Är det sanning eller lögn? Saknar du mig så som jag saknar dig. Jag hade kunnat packa väskan för dig direkt! Varför låta mig lida. Om du ändå kunde känna min smärta...


På torsdag fyller jag 20 år.
På fredag är det två år sedan du lämnade mig, men aldrig psykiskt. Tänker mycket på dig min kära vän. Jag kommer aldrig i hela mitt liv glömma den veckan det hände, då du skulle komma ner tillsammans med Daniel för att fira min 18 års dag. Istället så ringer Fia dagen efter min födelsedag och säger att du är borta.. Föralltid! Vägrade till en början att tro på det, men sen slog det mig. Det är varken första april eller något olämpligt skämt för vilken idiot hade skämtat om något sånt? Det var sanning och samma sekund så flög vår telefon i golvet och jag satte mig direkt framför datorn för att boka en lång och smärtsam resa, resan till min käraste väns dödsplats..
Dofter, upplevelser, studer, röster. Det finns så mycket som får mig att tänka på dig. Ibland tror jag att jag ser dig men det är bara andra tjejer som ofta får mig att tro att det är du. Jag önskar att det vore du. Som jag skrev innan, på torsdag så fyller jag 20 och det ska VI fira älskade du. Du och jag, hand i hand genom livet, tills döden ALDRIG skiljer oss åt, det sa vi.. Jag säger det fortfarande.
Jag älskar dig fina Veroica. Förlåt att jag inte har någon möjlighet att komma till dig på fredag, men Fia kommer lägga en blomma hos dig ifrån mig.

Jag önskar att saker kunde vara som innan. Men nu när det tyvärr inte går att ändra på så önskar jag att saker va som det borde vara.
Och varför måste du vara så komplicerad, dubbla budskap. Vilket av budskapen ska jag tro på? Tror jag ska tro på det negativa tills du visar att jag ska och borde tro på det positiva till hundra procent. Och den kommande helgens långa festligheter oroar mig massa men som sagt, jag tror på det negativa och det lugnar mig ännu mer :) lucky me!
Det finns också några vänner som jag saknar. En del mer, eftersom jag aldrig mer kommer få se dom och andra mindre, för jag kan se dom. Jag saknar att bara ses, sitta och snacka och bara umgås, prata om det mesta och känna starkt förtroende, varför ska det behöva bli såhär för att vi är på olika håll liksom, och umgås med olika människor.. Och jag saknar förra sommaren, SÅ BRAIGA MÅNADER!
Men jag är även glad för det jag har nu. Vänner i ur och skur, axlar att luta mig emot, ärlighet som jag inte upplevt på otroligt länge. Jag älskar det! Jag både hatar och älskar mitt nu liv!

Det är sant. Jag ljuger för mig själv, för mina vänner och för min familj när jag säger att jag faktiskt mår bra, och att ingenting kan bli bättre än vad det är nu. Hur skulle det kunna bli det liksom? Studenten om exakt två veckor, jag har jobbar sedan års skiftet och jag har jobb under sommaren, jag vet vad jag vill bli när jag blir äldre och vad jag vill vidareutbilda mig till, jag har världens bästa vänner och en underbar familj.
Men det är så ... mycket som jag döljer inom mig att jag själv glömt av hur mycket det egentligen är. Hur mycket jag sätt och hur mycket jag har varit med om. Hur mycket småsaker faktiskt tär på mig och hur bra jag blivit på att skyffla undan det med åren. Man lär sig hur man varje morgon ska le så att det faktiskt alltid ser äkta ut, man lär sig att låta trovärdig när man alltid säger att man mår bra. Men varför ska man egentligen ljuga? Varför är man inte bara ärlig, eller i ala fall jag. För jag har blivit uppfostrad till att vara ärlig. Jag är för visso ärlig, i många lägen men inte när det kommer till mig själv. Jag vill så gärna ändras som människa, jag försöker lika hårt varje dag men var gång jag lägger en tanke på verkligheten är det som om jag själv stoppar en kniv i magen och tänker, "det går bra när du ljuger, du slipper förklara dig och försöka få folk att förstå sig på dig" för jag är faktiskt ganska svår att förstå sig på. Jag är ingen bok som går att läsa på någon vecka vilket många tror. Många tror att dom faktiskt känner mig, vet allt om mig och faktiskt vet vad som har hänt i mitt liv. Tyvärr måste jag säga till er, för jag förstår knappt själv vad jag varit med om och vad jag har upplevt och fått se. Jag förstår heller inte hur jag själv har kunnat utsätta mig för grejer jag faktiskt har gjort. Jag förstår inte hur jag ska kunna vara snäll mot andra, ärlig mot andra när jag inte ens kan vara det mot mig själv?
I vilket fall som helst. Jag vet inte varför jag skrev detta. Jag vill skriva mer, mer som jag inte borde och faktiskt inte tänker göra. Men en sista ska: Jag tänker förändra mig själv, förändra mig till en bättre medmänniska. Inte kommer det ta en dag, det är jag medveten om. Men om man varje dag tänker på det tills den dagen då jag trillat av pinnen så kommer jag ha hunnit att förändras till det bättre.. I alla fall lite så med detta vill jag avsluta denna ganska tråkiga (antar jag) historia och börja om på ny kula imorgon! Det är ingen annan än jag som vinner på detta och så ska det förbli, GIVE AND TAKE!

Tänkte på det tidigare idag, försökt låta bli under tiden jag var med Linen MEN nu slog det mig att Talleben och jag egentligen skulle varit på bal. Balens finaste flickor. Finaste klänningarna, finaste sminkningarna, finaste håruppsättningarna, finaste ALLT! Jajaa. Glad att pengarna kommer till någon nytta, 20/40 års fest och en resa :)