Snart får jag veta om henne, någon annan, lungorna kommer tömmas men inga tårar skall falla, för jag förstår. Jag kommer se henne och hon kommer vara allt annat än mig, jag kommer förstå varför, för det var ju så uppenbart att jag inte kunde göra han lycklig. Så jag ger henne en blick och ler, för jag vet innerst inne att hon kan göra honom lycklig.
Sedan vet jag inte vad som hände, jag vet inte varför han alltid ser på mig på det där sättet nu för tiden. Som om jag har blivit bräckligare. Som om han är rädd att jag ska gå av på mitten.
Och jag undrar om han är den enda som märker det..
Om han vore här nu så skulle jag kyssa honom på kinden, inte på munnen och jag skulle inte hålla honom i handen och heller inte försöka att få honom att stanna kvar.
Skulle han fråga, beskymrat, så som han alltid gör "hur mår du?" så skulle jag den här gången ge honom sanningen, "jag är ensam".
Men jag skulle le, nog med en tår i ögat och sedan skulle jag säga "jag hoppas att du är lycklig".