Det är sant. Jag ljuger för mig själv, för mina vänner och för min familj när jag säger att jag faktiskt mår bra, och att ingenting kan bli bättre än vad det är nu. Hur skulle det kunna bli det liksom? Studenten om exakt två veckor, jag har jobbar sedan års skiftet och jag har jobb under sommaren, jag vet vad jag vill bli när jag blir äldre och vad jag vill vidareutbilda mig till, jag har världens bästa vänner och en underbar familj.
Men det är så ... mycket som jag döljer inom mig att jag själv glömt av hur mycket det egentligen är. Hur mycket jag sätt och hur mycket jag har varit med om. Hur mycket småsaker faktiskt tär på mig och hur bra jag blivit på att skyffla undan det med åren. Man lär sig hur man varje morgon ska le så att det faktiskt alltid ser äkta ut, man lär sig att låta trovärdig när man alltid säger att man mår bra. Men varför ska man egentligen ljuga? Varför är man inte bara ärlig, eller i ala fall jag. För jag har blivit uppfostrad till att vara ärlig. Jag är för visso ärlig, i många lägen men inte när det kommer till mig själv. Jag vill så gärna ändras som människa, jag försöker lika hårt varje dag men var gång jag lägger en tanke på verkligheten är det som om jag själv stoppar en kniv i magen och tänker, "det går bra när du ljuger, du slipper förklara dig och försöka få folk att förstå sig på dig" för jag är faktiskt ganska svår att förstå sig på. Jag är ingen bok som går att läsa på någon vecka vilket många tror. Många tror att dom faktiskt känner mig, vet allt om mig och faktiskt vet vad som har hänt i mitt liv. Tyvärr måste jag säga till er, för jag förstår knappt själv vad jag varit med om och vad jag har upplevt och fått se. Jag förstår heller inte hur jag själv har kunnat utsätta mig för grejer jag faktiskt har gjort. Jag förstår inte hur jag ska kunna vara snäll mot andra, ärlig mot andra när jag inte ens kan vara det mot mig själv?
I vilket fall som helst. Jag vet inte varför jag skrev detta. Jag vill skriva mer, mer som jag inte borde och faktiskt inte tänker göra. Men en sista ska: Jag tänker förändra mig själv, förändra mig till en bättre medmänniska. Inte kommer det ta en dag, det är jag medveten om. Men om man varje dag tänker på det tills den dagen då jag trillat av pinnen så kommer jag ha hunnit att förändras till det bättre.. I alla fall lite så med detta vill jag avsluta denna ganska tråkiga (antar jag) historia och börja om på ny kula imorgon! Det är ingen annan än jag som vinner på detta och så ska det förbli, GIVE AND TAKE!